Skip to main content

Posts

Men Chelsea sa aldrig ett annat ord om ärret

gav aldrig en aning om att han ens hade tagit upp ryktet. Det var Joe Winders journalistikprestationer som verkade störa publicitetsmänniskan, även om dessa bekymmer slutligen uppvägdes av upptäckten att Winder föddes och uppfostrats i Florida. Publicitetsavdelningen i det fantastiska kungariket var desperat för indfödd talang, någon som förstod turismens och crackers mentalitet. Disney-stint hade inte heller skadat Joe Winders chanser; han hade arbetat bland fienden och lärt sig många av sina professionella hemligheter. Så Charles Chelsea hade avsatt sina tvivel och anställt honom.
Recent posts

Winder kunde inte sova, så han lade ett Warren Zevon-tejp

i stereo och gjorde sig till en rinnande ostomell. Han åt i vardagsrummet, nära högtalarna och satt på en låda eftersom det inte fanns några stolar i lägenheten. Lådan var fylld med gamla tidningspapper, hans egna, samt plack och certifikat från olika journalistikutmärkelser som han hade fått genom åren. Den enda viktiga journalistprisen som inte fanns i lådan var den enda som imponerade någon? Pulitzerpriset, som Joe Winder aldrig hade vunnit. När han intervjuades första gången för publicitetsskrivning på det fantastiska Kingdom of Thrills, hade Joe Winder blivit ombedd om han någonsin hade fått en Pulitzer. När han svarade nej, hade Charles Chelsea hotat att sätta honom på polygrafimaskinen.

Vid halv tio gick Joe Winder ner till katakomberna

det underjordiska nätverket av servicevägar som sprang under det fantastiska riket av trillingar. Det var längs dessa slingrande vagnsbanor, diskret uteslutet av besökare, att maten, varor, pengar och sopor rördes i hela den sprawling nöjesparken. Det var också längs dessa hemliga underjordiska gångar som barnens karaktärer reste, plötsligt plötsligt på strategiska platser i hela det fantastiska kungariket och bett turister att fånga sin bild. Inga kunder ("gäster" var den betecknade termen) fick någonsin att våga sig in i katakomberna, för att de inte skulle få en glimt av någonting som kan skada deras bild av det fantastiska kungariket: en hund som rötter genom en dumpster, till exempel. Eller en av farbror Ellys älvor rökning en gemensam.

Jag började regna nära Florida City

och det var självklart att den konvertibla toppen inte skulle gå upp; Det var något, eller kanske Terry inte tryckte på rätt knapp på bindestrecket. Whelpers sökte skydd på en Amoco station, parkerade nära full service pumpar och väntade på att cloudburst skulle stanna. Terry döde för att berätta för sin fru, jag-berättade, så sportig min röv, men hon skulle inte titta upp från den papperspost som hon låtsades läsa. Duschen stannade på mindre än en timme, och Whelpers var av igen. Medan barnen använde badhanddukar för att torka in från konvertens inredning, passerade Gerri om burkar av Pepsi-Cola och tilltugg från bensinstationens varuautomat. Förgäves föll Terry med knapparna på bilradio och försökte hitta en station som spelade mjukrock.

Den 16 juli stod Terry Whelper i Avis-räknaren på Miami International Airport

i den svåra torpidvärmen i South Florida-sommaren och hyrde en ljus röd Chrysler LeBaron-konvertibel. Han hade ursprungligen anmält sig till en Dodge Colt, en förnuftig kompakt liten körsträcka, men hans fru hade berättat att han fortsatte, vara sportig för en gång i ditt liv. Så Terry Whelper fick den röda LeBaron plus den extra kollisionstäckningen, i väntan på Miami-förare. In i konvertiblet satte han in familjen: hans fru Gerri, hans son Jason, hans dotter Jennifer, och modigt satte sig ut för turnpiken.

Den lådan var arton inches djup och dubbelt så stor som en portfölj

Den var gjord av plywood, målade mörkgrön, med små gångjärnsdörrar i varje ände. Lufthålen borras genom sidopanelerna; Hålen var inte större än en krona, men på något sätt hade ett av djuren lyckats klämma ut. Sedan hade det avskalat framsätet och satt upp på Danny Pogues nackstöd, där det hade balanserat på bakbenen och vred ihop sin flöjtiga snut i luften. Skrattar, Bud Schwartz hade snyggt snatched det i svansen och darrade det i hans partners ansikte. Över Danny Pogues invändningar hade Bud Schwartz lekat med gnagaren i sex eller sju miles, tills han hade upptäckt att den röda konvertibelen kom tvärs över vägen.

Barnen, som Gillade att spela Bilspel, Började räkna alla andra på Motorvägen

Liksom allt annat i Amazing Kingdom, hade Vole-projektet börjat som ett system för att konkurrera med Walt Disney World. År tidigare hade Disney försökt att rädda den soky havet sparrowen, en liten marshfågel vars habitat torkades ut av överutveckling längs Floridas kust. Med mycket fanfare hade Disney avslöjat ett fångstprogram för de två sista överlevande exemplen i dusky. Tyvärr var de två sista överlevande exemplarna båda män, och även trollkarlarna i Disney kunde inte inducera det vetenskapliga miraklet om homosexuell framväxt. Så småningom föll sparren till utrotning, men Disney-organisationen vann gobs av fawning publicity för dess bevarandeinsatser. För att inte vara överdone (även om han alltid var) hade Francis X. Kingsbury valt annan utrotningshotad art och beordrade att hans personal räddar det, ASAP. Och så blev Voleprojektet födt.